About the breed

 

SZARCSA´S

Om rasen

 

Pulin anses vara en forntida ungersk vallhund. Namnet, som betyder " fårhund", återfinns i litteraturen första gången 1751.

 

Nittonhundratalets första decennier innebar upptakten till ett genomtäntkt uppfödararbete.Dåtidens puli beskrevs som "En medelstor fårhund vars kropp är täckt av raggig, tovig päls. De nedhängande öronen är också täckta av långt hår. De pigga, intelligenta ögonen är knappt synliga under huvudets hårsvall. Pälsen på svansen- som vilar ringlad över länden- är lång. Extremiteterna är också täckta av långt, vågigt hår. Pälsen på länden och bakbenen tovar sig lätt. Pulin är livlig, vaken, pigg, snabbtänkt, trofast,lojal och mycket lättlärd." Rasens yttre må ha genomgått förändringar under det senaste århundradet, men under pälsen lär skillnaden inte vara stor. Den positiva skildringen av pulins karaktär är giltig än idag.

 

Vallhund

 

I pulins fall är det viktigt att ha kunskap om det forna arbetsområdet. Pulin har vallat och vaktat, det ska man ha i åtanke. Den ska ha klart för sig vem som är "herden", förstår den inte det är den tuff, smart och självsäker nog att satsa på översta pinnhålet i familjehierarkin. När den lilla pulivalpen börjar valla husse och matte genom att nypa dem i hälarna,då ska detta ovillkorligen stoppas redan i sin linda. Inte ens som valp, inte ens på lek, får pulivalpen använda sina tänder. Gränsen ska sättas tidigt och efterlevas konsekvent. Detsamma gäller vaktinstinkten. Pulin släpper inte in främmande människor om ingen annan är hemma. Det hörs på skallet att man som besökare ska stanna utanför, och reviret omfattar hus, tomt och bil. Att hunden skäller när någon kommer är inte fel.Pulin uppskattar inte att bli åthutad. Den har en stor portion envishet och ett hett ungerskt temperament att ta till om det behövs. Och när den tänder, då fräser det rejält.Men pulin blir aldrig oresonlig, och är flockledaren pålitlig i sitt agerande är pulin detsamma. Den kan inte heller beskrivas som svårhanterlig eller svåruppfostrad. Som den vallhund den är lär den sig snabbt och den uppskattar allehanda övningar. Den kan öva in obegränsat med konster, och den tycks förmögen att lägga ihop två och två och kombinera kunskaper. Pulin blir sin ägares hund och ingen annans. Inom familjen rangordnar den såväl folk som fä. Är inte "ettan" hemma kan pulin visst tänka sig gå på promenadmed nr två, men när "fyran" skramlar med kopplet är den både blind och döv. I umgänget med barn måste pulins utpräglade flockkänsla styras. Den får inte sätta igång att valla ungarna, eller vakta de "egna" barnen mot grannens. Hunden måste acceptera och lyda de gränser som sätts. Som den typiska ungerska vallhund den är uppträder den oftast avvaktande, rentav reserverat, mot obekanta människor. Efter en stund tar den själv kontakt och kanske, lägger huvudet i besökarens knä för att bli klappad. Det innebär inte att all etikett kan läggas åt sidan, pulin vill tex ogärna bli fasthållen eller kramad av någon den inte helt och fullt litar på. Pulin är ingen slagskämpe, det går nästan alltid bra att ha en flock puli av samma kön. Tillsammans med hundar av andra raser kan det uppstå missförstånd, pulins språk under snören och band är omöjligt att förstå. Det händer att pulin blir angripen, men den har inga problem att försvara sig. Bor man i ett hundtätt område är det bra om pulivalpen lär sig umgås med andra raser från början, inte minst för deras skull.

 

Pälsen

 

Det råder olika teorier om vilken typ av päls som är den ursprungliga, den sk snörpälsen eller den som delas i bredare band. Båda anses numera korrekta och likvärdiga. Pulins långa rastafrisyr känns lite sträv att ta i. Den är fuktavstötande och att få en puli genomvåt tar tid. Bada ska den göramed jämna mellanrum, trots allmänhetens uppfattning är att en puli går genom livet befriad från varmvatten och schampo. Det bästa är att fylla badkaret till hälften, blanda lagom mängd såpa och helt sonika sätta hunden där en stund.Såpan kramas sedan in i pälsen, gnida och gno går naturligtvis inte. Ska man vara omsorgsfull när man sköljer vanliga hundar efter intvålning ska man vara petnoga när man duschar ren en puli. Efter vrider man ur pälsen som en skurtrasa och "kramar" ur vattnet ur pälsen med hjälp utav en "plutoduk". Det tar lång tid för pälsen att torka, 1-3 dagar får man räkna med, så det gäller att planera in bad inför ex en utställning. Pulins hud tar inte skada utav den utdragna torktiden.Den välskötta pälsen är "öppen" in till hårbotten som därför torkar snabbare. Badar gör man vid behov, delvis eller hela hunden. Är pulins snören så långa att de släpar i backen, och hunden motionrar i den kommunala rastgården, då kommer pälsen att lukta därefter. Det är också oundvikligt att hanhundar ibland kommer åt att kissa på sina snören. Men man kan med fördel sätta upp tofsar på sidorna på hanar och baktill på tikar.

 

Poängen med pulins päls är att den inte är tovig, som man först kan misstänka, utan den typiska strukturen är en följd av naturliga anlag och ordentlig vård. Under uppväxten ser pulin ut som "vilken hund som helst", men från 10 månader till ett års ålder (med individuella variationer) börjar pälsen att sno ihop eller tova sig och det är dags att börja "dela" den. En del pälsar sköter sig nästan själva och andra kan behöva mera hjälp. Varje tova delas för hand i lagom bredd ända in till hårbotten. Närmast huden är alltså pälsen öppen. Systematiskt gås hela pälsen igenom. Sax, kam och borste är bannlysta, här är det fingrarna som gäller. Framledes kommer pälsvården att bestå i att hålla snörena delade. En del hundar behöver bara ses över någon gång om året, andra betydligt oftare. Det tar mellan fyra och fem år för pälsen att växa ut i sin fulla längd. Längst blir den på kroppens bakparti och svansen. En rejäl gardin hänger ner över ögonen, som skydd mot damm och smuts. Luggen ska inte klippas, pulin ser utmärkt ändå. Man kan med fördel sätta upp luggen i en tofs, fast det är för människornas skull, inte för pulins. Pulins päls har uppstått ur ett praktiskt behov. Den skyddar mot både kyla och värme.

 

 

Texten hämtad ifrån Hundsport nr 1-2/97

 

Skriven av Åsa Lindholm med viss redigering av Jenny Palmqvist

 

 

 

 

 

 

balzafluffer@gmail.com